Jag tror ibland att jag inte kan andas. Nu var det inte så konstigt kanske. Anna-Sara dog imorse. Jag är i sorg. Hon kom till mig och lyssnade på min turnégrupps första spelning i Norrköping. Då hade hon precis fått reda på att cancern var tillbaka. Vi var vänner men inte så nära, hon berättade ändå precis innan spelningen skulle börja för hon kände att jag kunde klara av det. Alla gör inte det, sa hon. Och nu vill hon att vi ska fira livet. Det skulle vi göra när hon dött. Det är ett tungt krav, men vi ska försöka. Det är tungt att andas. Dagen är grå och det är skönt. Det har aldrig varit så stilla på den här skolan som nu. Precis innan vi slutar här sluts cirkeln.
/Ingrid
