Stillhet i tomhet

Jag tror ibland att jag inte kan andas. Nu var det inte så konstigt kanske. Anna-Sara dog imorse. Jag är i sorg. Hon kom till mig och lyssnade på min turnégrupps första spelning i Norrköping. Då hade hon precis fått reda på att cancern var tillbaka. Vi var vänner men inte så nära, hon berättade ändå precis innan spelningen skulle börja för hon kände att jag kunde klara av det. Alla gör inte det, sa hon. Och nu vill hon att vi ska fira livet. Det skulle vi göra när hon dött. Det är ett tungt krav, men vi ska försöka. Det är tungt att andas. Dagen är grå och det är skönt. Det har aldrig varit så stilla på den här skolan som nu. Precis innan vi slutar här sluts cirkeln.


/Ingrid

Jag är för musiken och inget annat

Jag försöker att hålla uppe någon slags barriär gentemot sökningspressen. Det är sista folkisen nu. Fridhem. Jag har aldrig varit där och bara tanken på att åka dit gör mig nervös för man ska åka nåt himla pågatåg sen ska man hoppa på nån himla buss i Teckomatorp för att komma till hålan Svalöv där det ska skjuda av jazzframtiden. Det är lika sjukt varje gång. Mitt ute i ingenstans ligger folkismetropoler som Skurup, Fridhem, Birka, Lunnevad. Folk frågar de som kom in på både Skurup och Ackis: Hur tänker du?? (Hur ska jag tänka då?) Folk hamnar högt upp på reservlistan men det räcker inte för att dölja besvikelsen över att de inte kom in. Den blir nästan värre. "Om jag bara hade..", "Det är ju så nära", osv.

Hur ska jag ens orka gå in i på söket och mota bort tankar som tänk om hon sjunger bättre och kommer in, hur ska jag vara glad för hennes skull då, tänk om de tycker det här är tråkigt, tänk om jag kommer sjunga surt nu. Jag är förkyld. Sådär lagom som jag blir, jag tappar inte rösten men kontrollen blir sämre och det låter ank-igt. Jag vill komma in så jag kan få fortsätta, jag vill inte komma in så jag kan få slappna av och göra något annat, jag vill komma in så jag inte hamnar utanför och glöms bort och tappar allt, jag vill inte komma in så jag kan vara med Teo och starta något eget med honom där jag vet att resterna som ligger i vasken är efter middagsdisken och då åt vi linssoppa. Jag vill bara må bra. Jag vill musicera med folk som lyssnar, jag vill skapa. Jag vill inte stå och sjunga himla softly och försöka få fram mig i det för det är inte roligt. Det är inte jazz för mig. Ibland kanske. Det hänger väldigt mycket på vilka jag spelar med.

Jag i alla fall tänkt inför den här sökningen att de får ta mig om de vill ha mig. Jag orkar inte öva nämnvärt på låtar jag redan kan för att få in några sjuka licks. Det blir som det blir. Men likförbannat nu när det närmar sig kommer prestigen och jag vill gå vidare till andra omgången för jag vill känna att de tycker att jag är bra. Jag vill vara den bästa. Jag ska bara försöka tänka att jag är som jag är och jag är för musiken och inget annat. Jag är värd att lyssnas på. Och jag är den som lyssnar.

/Ingrid

Känslobomber i varje knopp

Åh ljuvliga vår. Varje år kantas den av sammanbrott och känslomässiga berg- och dalbanor. Kom du in? JA! NEJ! WÄ! Har du fått sommarjobb? NEJ! KANSKE! JA! YES! Vad ska du göra nästa år? VET INTE! Vad ska du göra i sommar? JAG HAR INGA PENGAR!

Hur klarar alla andra av det här? Teo vädjar åt mig att jag ska ta det lugnt. Vi går på bio! Mamma och pappa betalar.

/Ingrid

Oduglig?

http://hejkroppen.tumblr.com/post/62501120275/10-better-body-affirmations-for-young-women-1

http://internal-acceptance-movement.tumblr.com/post/55284456821

När jag får PMS får jag också dålig självbild. Jag känner mig fet och ful och deprimerad. Det är sjukt jobbigt. Där är två länkar jag hittade nu som jag fann tröst i.

Det är en grå och regnig dag idag. Jag vaknade, åt frukost, gick på jazzlyssning och gick sen och la mig igen och sov till tolv. Vaknade av att telefonen ringde och blev blixtintervjuad av en som jobbade på teleperformance och som tyckte att jag skulle jobba på deras kundtjänst och bokade in mig på en intervju på tisdag. Tvek på den alltså. Dock visk visk tjänar man tydligen 16000 i månaden men man ska ändå hålla på och ba "Ja men du har ju köpt den här så du kanske vill köpa lite mer typ det här" och få provision och bara nej. Jag fick inte jobbet på Goodstore heller. Det valde att gå vidare med annan sökande. Det gör mig sjukt ledsen. Jag var sjukt kvalificerad för det jobbet och hade gjort det jobbet svinbra. De fattar inte vad de går miste om. Så jag blev ledsen. Mardrömsscenariot är ett ångestframkallande sommarjobb och att tvingas bo hos mormor när mamma och pappa flyttar för att vi inte kommer hitta någon lägenhet. Det är ju bra att jag vet vad jag inte vill. Jag ska söka fler sommarjobb på påsklovet. Det känns bara så omöjligt att få ett jobb som man skulle tycka var lite lite kul. Var är alla Filippa K-jobb? Ekologiska matbutiker? Hendagis? Varför svarar ingen mig? Är jag så oduglig?

Sen övade jag lite efter lunch. Jag blev obehörig i Malmö. Nu ska jag söka Fridhem. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag vill inte gå kvar på Lunnevad, men om jag inte går någon skola till hösten känns det som att jag kommer tappa allt. Framför allt teorimässigt. Vill inte. Det kommer inte bli så. Jag kommer ta privatlektioner av Gunilla och köpa massor med bra jazzböcker (realbooks, vocal improvisation, teori) som kommer leda mig genom ett stormande hav av frihet som är så läskigt för det vet jag ingenting om.

/Ingrid

Feminism och tro

Feminismen är ingen åsikt det är kunskap.
Tro är ingen åsikt det är tro.
Tro är inte kunskap.
Det ena har inget med det andra att göra.

Jag tror inte på Gud, än. Ändå skriver jag Gud med stort G. Jag respekterar folk som tror, men att vara feminist och att tro är inget en kan likställa. En är sin tro, och lever med den övertygelsen. Feminismen är ingen övertygelse, det är fakta. Tro är aldrig fakta, kan inte heller vara fakta. Sen kan en ju inte diskutera det här från början för då kommer den som tror att säga "Jo, det är fakta" och så kan man inte säga emot för det är det FÖR DEN, MEN att samhället är ojämlikt finns rakt framför näsan på oss. Det handlar om samhället. Vår gemensamma verklighet på jorden, inte din egna gudstro.  

/Ingrid

Shai, Nir, Very Early, går du jazz eller?

Nir Felders nya skiva Golden Age är riktigt bra alltså. Najs stuff. Idag är det bra med mig. Jag har kommit tillbaka från förra veckan som var ett skämt till vecka. PMS, nyligen återvänd till Lunne och därmed efter på ALLT och ny låt: VERY EARLY. Vilken jävla låt. Fin, men jävla jävel till låt. Åh. Jag börjar få pli på 'na men i början fick den mig att vilja byta instrument. Varför spelade jag inte bara piano från början? Så kul att spela piano. Spelar Billie's bounce nu på bi-pianot. För övrigt på topp tre av mest värt det här året på Lunne. (Sångundervisningen, bi-pianot, gymmet) (eller kanske kompisar, sångundervisningen, bi-piano) (skitsamma) Har lärt mig svinmycket och känner mig sjukt kaxig när jag spelar walking base till Autumn Leaves.

För övrigt sjukt besviken på Rytmus som går tillbaka x antal steg i utvecklingen och rekryterar bland sina elever åt ett skivbolag som ska starta en tjejgrupp. Måste ni? Helt seriöst. Tjejgrupp. Vad är ens det. Jag blir så arg, jag orkar inte med den här skiten, jag avgår. Är det det målet ni ska ha för alla stackars sångbrudar ni är tvugna att ta in för att fylla era klasser med tack vare Academedia och som ni sen knappt kan undervisa ordentligt. Sex sångare i en ensemble är ju ett skämt det med.

Lever också på energi från Shai Maestro Trios konsert i måndags. Vi fick gå på en clinic med skolan innan också och jag ba "jaaag känner DOMM EHRMAGERD". Nej. Men lite. Det var jättekul att träffa dom igen. De när mig med värdefull energi och kraft och mod att våga och orka fortsätta hålla på med musik, för det krävs. Inom jazz, som en genom improvisationen blir så sårbar, är det extra viktigt att lyssna på musik och påminna sig om varför man gav sig in på det här från början.. när man står och försöker förstå hur Very Early ens kan existera och fungera som låt och att folk kan spela den. Känns helt sjukt att de bryr sig om mig och peppar mig att fortsätta göra det jag gör och tycker att det är viktigt. Är så tacksam.

/Ingrid

Andas igen

Den senaste månaden har jag velat skriva så mycket. I min bok, men jag glömde den hemma när jag åkte iväg och sökte. Känslan av att vara naken inför juryn är påfrestande. Efter Malmösökningen, där jag gick vidare, så var jag helt slut. Tre dagars adrenalinpåslag och sömn på madrassgolv som gav mer att önska. Jag spenderade torsdagen i min säng och sov elva timmar natten till fredag.

Jag vill skriva om rädslan för vad rasisterna som lurar under mitt Sveriges yta ska göra med vårt land. Jag har brist på förståelse. Jag vill skriva om min jävla hals som gjort ont sen turnéveckan i princip. Jag har sån lust att träna och röra på mig, jag hatar när min kropp förslappas. Jag vill skriva om klumpen i magen, jag gör inte tillräckligt i skolan. Inte tillräckligt med pengar. Inte tillräckligt färdig plan inför hösten. Inte tillräckligt många trådar ute för sommarjobb. Inte tillräckligt fit. Inte tillräckligt engagerad.

Men. För nu skriver jag om våren. Jag öppnar mitt folkisrumsfönster och hör ån brusa och fåglarna kvittra utanför. Jag kunde inte sova för fåglarna lät så förbannat. Om hur jag plötsligt minns alla ljumma sommarkvällar, och anar doften av sommarregn när asfalten utanför entrén sköljs av det första.

/Ingrid

Viktigt

När jag var 14 15 16 så kändes som att jag sköljdes över att vågor med orättvisor och saker som jag borde ändra på i världen. Det känns som att jag var konstant upprörd. Jag tog debatter i skolan och hemma vid middagsbordet och benade ut vad jag tycker om saker och ting. Här är några viktiga frågor, eller ämnen, som har blivit viktiga i mitt liv:

Klimatet:
Jag är övertygad om världen borde göra allt de kan för att stoppa klimatförändringarna. Jag är uppriktigt ultrabesviken på alla världens ledare för att det inte går fortare, för jag är också övertygad om att de stora förändringarna bör komma ovanifrån. Det krävs reformer och riktat arbete från staten,
skatter, satsningar på miljövänliga produkter, transporter och energikällor. Individer, vi gör så gott vi kan. Vi fortsätter med energilampor och källsortering, men de stora förändringarna måste ske nu och vi är fortfarande en del i ett system som inte funkar. Jag gick med i Grön Ungdom som 16åring och jag är övertygad att alla måste engagera sig så mycket som de kan, och göra så mycket vi kan för att förhindra att denna katastrof som vi orsakat vår jord förhindras fortsätta.

(Detta leder mig in på:) Vegetarianism:
Jag blev vegetarian för fyra år sedan. Jag är vegetarian eftersom köttindustrin ser ut som den gör. Det har blivit en industri. Det är varken bra för djuren eller klimatet. Vi äter aldeles för mycket kött och förväntar oss att kött ska vara billigare än det egentligen är. Om man tittar på inflationen så har köttpriserna inte hängt med i relation till andra matvaror. Så länge alla andra äter så mycket, kasst kött tänker jag att jag avstår. Jag har även valt att avstå från "bra" kött eftersom jag tror att min mage skulle säga ett bestämt nej om jag åt kött ibland. Sen jag blev vegetarian har det bara känts mer och mer som rätt beslut. Varje gång det är häst i hamburgaren, larver i fläskfilén eller när det kommer fram nya bilder på hemska förhållanden på grisfarmar känns det bara skönt att slippa vara en del av hela den grejen. Jag har tagit ställning. Jag tycker numera att det känns konstigt att tugga på kött (har gjort det en gång sen jag blev veg och det var nu innan jul som jag smakade en bit älg som Teos pappa skjutit i Dalarna) och jag vet inte om jag kommer börja äta kött någonsin igen. Idealet skulle vara om man fick en liten bondgård man kunde odla och föda upp allt på själv. Då, kanske.

Feminism:
Jag är feminist och har alltid varit och kommer alltid att vara. Inget jävla tjafs om jämställdhet istället för feminism. Feminism är jämställdhet. Feminism är kampen. Vi har så mycket att tacka feminismen för (rösträtt, dagis, byxor). Vi är inte ett gäng fradgatuggande, håriga flator (även om dessa gärna får vara en del i kampen om de vill). Feminismen tillhör alla, feminismen behöver alla. Alla skulle vinna på feminism. Det finns så mycket att nämna här att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Välmående, ekonomiskt. Fria individer i sinnet gör allt möjligt för alla. Vi ger aldrig upp. Jag ska fortsätta vara den där bruden som skapar dålig stämning när hon till exempel ifrågasätter varför det är så JÄVLA KUL ATT NÅN SNUBBE KLÄR UT SIG TILL TJEJ. Det känns som att vi människor har satt fast oss själva i onödiga kedjor, dessa normer som bara begränsar oss. Jag blir så arg på att folk är för bekväma för att ens våga synliggöra normerna. Som inte ens har funderat på det. VADÅ FÅR MAN INTE HA SMINK ELLER JO DET ÄR KLART MAN FÅR. Men har du funderat på varför du har smink, varför du vill bygga muskler? Gör det och bestäm dig sen för vad du egentligen tycker. Våga bryt. Alla är så himla rädda för vad som skulle hända om man slutade definera folk. Killar som inte vill släppa taget om sina mansprivilegier, kvinnor som inte vågar sticka ut. Enligt fittstim får man inte ens prata om det här för saker som HEN tar bort fokus från lika löner och våldtäkter. Jag förstår inte detta. Allt är en del av det patriarkala förtrycket. Allt tillhör samma kamp. Jag har alltid blivit retad för att jag är tjej och tar mycket plats. Jag stör folk och jag kommer fortsätta med det för jag är inte rädd för att rubba era små världar.

(detta leder mig in på)Ätstörningar/sund livsstil:
Jag har haft ett ätstört beteende kring mat och jag har flera vänner som har lidit och lider av det. Alla dessa är kvinnor. Jag är övertygad om att de normer och krav vi ställer på kvinnors kroppar är helt orimliga, och att våra skönhetsideal måste ändras så att vi kan få må bra och vara precis så som vi är. För mig är det en tankestrid som pågår i mitt huvud varje dag, huruvida jag duger eller inte, endast baserat på mitt utseende. Det är förjävligt och tar upp för mycket tankeverksamhet. Som det ser ut nu så äter jag nyttigt (som jag tycker bäst om: mycket grönsaker, fiberrika kolhydrater, stadig mängd protein och bra fetter, men framför allt: tills jag blir mätt!), men äter också godis och chips ibland om jag vill, samt tränar regelbundet löpning och i gym. Det funkar för mig och är för mig den sundaste inställning jag haft hittills i mitt liv. Jag tror jag väger 70 kilo nu. Jag har vägt 65 och jag har vägt 73. När jag vägde 65 unnade jag mig ingenting, hade gjort slut med min dåvarande pojkvän och vägde mig varje morgon för att hålla koll på vikten. Straffade mig själv genom att äta mindre om vågen visade för mycket. Jag höll in magen jämt. Jag mådde jättedåligt. När jag vägde 73 hade jag gått på folkis i ett år och ätit kladdkaka och hembakt bröd för många gånger och trivdes inte alls med min kropp. Nu har jag gått ner lite av den vikten genom att helt enkelt sluta äta för mycket skräp och röra på mig mer, utan att ta bort något jag tycker om eller träna tills jag stupar för den delen. Allt är bara skönt, inklusive min kropp som inte är benig utan bara mjuk. Man ska ta hand om sig själv. Jag hatar rökning eller nikotinmissbruk överlag, energidrycker, färdigmat och annan fet skit med massa tillsatser. Var rädd om din kropp liksom.


Kreativitet:
Musik är en av de bästa sakerna med livet. Musik gör mig lycklig. Det är fantastiskt att få använda musik som ett kreativt uttrycksmedel, och att få ta del av den energin som musik ger en. Teater likaså. Att få götta in sig i en roll och genom den beröra. Måla också, konst, dans, herregud. Älskar kreativiteten i oss människor. Länge leve.

Vänstersocialism:
Jag är övertygad om att socialism är den bästa ideologin och att vi människor som lever tillsammans i vårt samhälle gynnas mest av den. En för alla, alla för en. Dela på det mesta, göra det bästa av varje människa, ta hand om varandra, inkludera alla och uppskatta alla för det vi gör. Att vi styr tillsammans genom demokratin, och äger tillsammans genom staten. Att inte låta pengar styra världen utan att låta välfärden göra det. Att sluta sträva efter tillväxt utan sträva efter välmående. 6 timmars arbetsdag, javisst. Skitbra för arbetslösheten och folk med för tung arbetsbörda. Det är ingen slump att stressrelaterade sjukdomar har blivit så vanliga. Vi är alla lika mycket värda och vi är alla lika vackra.

(vilket leder mig in på)Människosyn:
Jag har lärt mig den hårda vägen att en (obs obs obvious) inte ska döma folk för fort, helst inte över huvud taget. Människor man inte känner så starkt för förtjänar ömhet. En ska vara öm mot de flesta människor, det vinner man i längden på. Ömheten får man tillbaka. Och lyssna. Jag har märkt att de flesta människor har något de behöver prata om och jag lyssnar gärna på det och försöker hjälpa så gott jag kan. Vi är självklart lika mycket värda, allihopa, och jag hoppas att Sverigedemokraterna någon dag bara ska vakna upp och förstå att dom är dumma i huvudet och bara hoppa av allihopa.


Nu har jag delat med mig av några viktiga frågor för mig, men verkligen inte alla (till exempel trafficking, skolan, djurrättsfrågor och mitt intresse för att skriva har jag inte tagit upp). Jag kände bara att det var viktigt för mig att skriva av mig om det här. På senaste tiden har jag tappat min gnista. Jag diskuterar inte med folk längre, jag orkar inte förklara för folk hur dumma i huvudet de är. Jag vill liksom inte prata om det, men det var ju så att de som pratade med mig är den främsta anledningen till att jag idag har de åsikterna jag har. Tack vare dom mår jag bättre och vet vad jag tycker och varför. Jag måste fortsätta säga ifrån, ta debatten och stå för det jag tycker. Det är nyttigt att argumentera för sin sak, då får en åter igen fundera ett extra varv på varför man tycker som man gör, så att man kan förklara det för andra.

/Ingrid

Seychellerbilder

/Ingrid

Inför den stundande turnén

Vi har repvecka inför turnén nu på Lunnevad. Vi drar iväg på första gig:et nu på fredag. Såhär ser vår turné ut:

Fredag 31/1 Kvällsspelning på Broadway i Norrköping
Lördag 1/2
Söndag 2/2
Måndag 3/2
Tisdag 4/2 Spelning och clinic på Rytmus Stockholm
Onsdag 5/2 Eventuellt spelning på äldreboende i Lännersta/Irländsk pub
Torsdag 6/2 Brogårdsgymnasiet i Kristinehamn förmiddag, Lundsberg eftermiddag i Värmland
Fredag 7/2 Kvällsspelning på Kontiki i Göteborg
Lördag 8/2 Förmodligen spelning i Vänersborg
Söndag 9/2

Det börjar ta sig! Förhoppningsvis går vi runt. Det förvånar mig gång på gång hur lite folk är villiga att betala för livemusik när man ringer runt såhär som vi gör. Vi har liksom övat på våra instrument varje dag sen vi var små de flesta av oss, de senaste 5 åren intensivt för min del. Om man sen lägger till hur mycket tid vi lagt ner på att repa som grupp blir det jävligt många timmar. Och kostar resan och maten. Vet ni vad folk ger? 2500 har vi fått som mest per spelning. Ett skämt är det. (folk säger så här. Det är ett skämt är det. Lägger till "är det" igen efter. "Det var gott var det" säger de också. Strange, lite gölligt)

Jag är lite småförkyld. Blev det i helgen. Det ligger i halsen så det är extra kasst eftersom vi repar hela dagarna. Än så länge går det bra men jag hoppas att rösten kommer må bra tills turnén. Har installerat min vattenkokare i blue note och står och gör ingefäralimehonungsvatten non stop. Har en liten kniv som jag skär lime å ingefära med. En liten sked att ta honungen med. Och en kopp. Med tillhörande sil. Man är väl proffs. Sen har jag sökningar snart också. Det är kul att repa såhär mycket men jag blir fan helt slut i hela huvudet. Orkar inte alls öva på mina grejer. Och nu ska jag ha sånglektion tio över sex. Huuur pallar man? Jag vill bara sova.

En del av mig skulle vilja hoppa av Lunnevad. Jag är så extremt skoltrött. Men det känns som att jag är trött på alls. Jag tänker väldigt mycket på vad jag ska göra i höst och med mitt liv och jag kommer fram till väldigt lite. Fast jag har hela världen. Jag har inte alla pengar i hela världen. Jag vill resajobbagåpåmusikhögskolavaramedTeobomedTeoboutomlandsläramigfranskaläramigomlivetsovagosasova.

/Ingrid

Seychellerna

Jag är hemma från Seychellerna nu. Det var på många vis en av de bästa resorna i mitt liv. Har aldrig varit med om att en resa gått så smärtfritt, utan bråk och sjukdomar. Jag var nervös innan. Man har alltid en bild av hur det ska bli och jag tänker alltid "Undrar vad framtida Ingrid vet som inte jag vet, som hon kommer skratta åt mig när resan är klar och det inte blev som man tänkte sig." Men det här blev bättre! Det var underbart att få tackla varje dag med EXTREM chillapproach. Varje dag började med en överfylld frukttallrik med mango (som vi även plockade från träden en gång), papaya, ananas (fick världens munblåsor efter några dagar, inte nådigt men fan vad gott det var), små, jättegoda bananer och apelsin. Det fanns bara tio bilar på den 5 x 5 km stora ön, så man gick överallt. 5 kilometer tur och retur till hamnen för att köpa mat, öl å vatten och kex eller chips på förmiddagen,  5 kilometer tur och retur för att gå till stranden på eftermiddagen. Eller så gjorde man tvärtom, strand på förmiddagen och snacks på eftermiddagen. Allt var fuktigt jättevarmt så man blev sjöblöt av svett hur man än gjorde, och ibland hamnade man i en regnskur. Ibland regnade det hela dagar eftersom det var regnsäsong, men det gjorde ingenting. Då fick man läsa och spela frågesportspel. En naturlig paus från den mördande solen, som var så skön men krävande. Fast längtade till de turkosa haven gjorde en alltid, och vi funderade på vilken strand vi skulle besöka när regnet slutade. Coco beach, petite anse, grand anse, source d'argent.

 Vi drog iväg på en djungelvandring som var madness. Krypa genom klippskrevor och huka sig genom snår. Hoppa över vattendrag och ta skydd från tropiskt regn i djungeln. Pausa och äta fint upplagd frukt på stranden. Har aldrig ätit frukt så någon gång, som om min överlevnad hängde på bananerna. Det var sjukt. Vi snorklade också, jättemycket. Såg havssköldpaddor och jättestora, färggranna fiskar. Tyvärr var korallerna döda, vilket var superdeppigt. Det var vackra fåglar överallt, stora spindlar och fruitbats med en meters vingspann tog kunglig plats i luftrummet. Inga giftiga djur dock, vilket vi tackade för när jag och Teo på kvällarna jagade ut smaragdgröna ödlor, geckos, kackerlackor och handflatsstora spindlar ur rummet. Vi gick upp och såg solnedgången över alla grannöar från en utkiksplats. Och varje dag avslutades med den lokalbryggda törstsläckarbärsen Seybrew, eller den underbara läsken Bitter Lemon.

Nu är det lunch. Vegetariska bullar med ris och tomatsås. Peppar det. Ska bara hänga min tvätt först. Ikväll ska jag in å kolla på David som spelar på flamman. Kul med big city life! Ska passa på att köpa kex. Å mjölk å smör, om dom klarar sig så länge.. Det är viktigt med kex i alla fall. Bästa te-tillbehöret. Singoalla eller butter shortbreads. Jag lägger upp lite Seychellerbilder snart. Puss.

/Ingrid