Idealet och feministen

Jag höll på att missa tåget som jag sitter på nu för att jag missade bussen från Lunnevad (föreställ er en Ingrid som springer allt vad hon kan med en rullväska efter bussen som varken ser henne eller hör hennes förtvivlade skrik sisådär ett par meter bakom) Sen gick nästa buss försent så jag höll på att missa den anslutande pendeln som skulle komma fram i Linköping tio i sex. Och mitt tåg till Stockholm skulle gå vid sex. Men busschauffören la plattan i mattan medan jag grät och pratade i telefon med Teo. Jag vet minsann hur man klarar pressade situationer med stil och finess. Jag är faktiskt nästan en 20 år gammal kvinna nu. 

Nä. Men det gick bra i alla fall.

Jag känner mig lite psykiskt instabil. Jag känner mig som en gris som ska ätas till jul. Typ gödd, svullen. Jag har säkert gått upp fem kilo det senaste året och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Försöker älska min kropp och vara stark kvinna som klarar av det, men samtidigt tittar jag på bilder på ett slankare jag från förr och mår dåligt och tycker att jag ska ta tag i mig. Jag tränar liksom regelbundet och äter bra. Jag äter godis ibland. Men strunt samma. Det hela handlar bara om att jag vill kunna känna mig fin och inte svullen och det känns extra jobbigt att känna sig fet nu när jag ska åka till Seychellerna och spendera merparten av min tid i bikini. Hade någon idé om att jag skulle svältai mg själv lite till resan (läs: inte äta godis, träna varannan dag, äta minimalt med kolhydrater) men jag klarade inte av det för:

- Jag älskar att äta

- Jag hatar att vara hungrig

- Om jag inte äter ordentligt, och regelbundet, får jag lågt blodsocker och då blir jag trött och sur. 

- Jag går på folkis och om jag får ugnssojakorv med bostongurka till lunch så äter jag potatismos och knäckemackor den lunchen för att överleva resten av lektionerna.

- Jag blev höstförkyld

- Jag har haft fett mycket att göra 

- Jag är lat.

Det är jobbigt att prata om sånt här. Jag tänker fett mycket på hur jag ser ut hela tiden och jag vill vara smalare, men jag tycker liksom att priset är för högt att betala när jag nu kan springa, styrketräna, har en pojkvän som älskar mig och min kropp. Jag är ju inte tjock. Men det är möjligt att jag i vår försöker vara mer återhållsam och träna lite mer. Vi får se. Fortfarande har idealet och feminismen i mig en svår närkamp om den här frågan. 

/Ingrid