Att åka tåg startar tankarna. Åker igenom mellansverige och åker igenom alla liv och öden. Och mitt öde åker med mig mot något jag inte vet om. Än. Det gör mig blödig. Hela hösten och halva våren har jag bott i Stockholm med Teo. Jag har övat, jobbat, hängt med kompisar, tränat. Jag har samlat på mig hopp.
Och att sedan bli bitter låter så småsint, så egocentriskt, okristet, oviktigt.
Jag är ovikig i sammanhanget. Jag står inte med på listan.
Och jag börjar fråga mig själv:
Är det värt det?
Är min sång opersonlig, tråkig, oinspirerande?
Vad ska jag göra nu?
Vad ska jag göra sen?
Vill jag det här tillräckligt mycket?
Är jag värd det här?
Vi har pratat om att det är tråkigt, att dom inte vet vad dom missar, att dom söker något annat.
Jag har slutat sjunga, börjat öva. Slutat spela med vänner, sitter med iReal. Övar à vista 20 minuter om dagen, skriver inte musik.
Hur gick det i Göteborg?
Sådär, jag gick inte vidare. (Varpå jag grät i 4 timmar till mina enda ord: Jag orkar inte det här.)
/Ingrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar